Felicia Cardell

Hejsan!

Jag hoppas att ni gillade vårt andra avsnitt av Gravid vecka för vecka.:) Vi pratade ganska fort och kort och PCOS och tänkte berätta lite mer om hur det är att ha PCOS i detta inlägg.

Jag fick reda på att jag hade PCOS efter att vi hade försökt aktiv att skaffa ett syskon till Adelie. Vi hade försökt i över ett år utan resultat. Fick inga utslag på ägglossningstickorna. Jag hade väldigt långt mellan mina menstrationen, men trodde väl aldrig att det skulle vara något fel på min kropp. Jag hade ju blivit gravid väldigt snabb en gång tidigare så varför skulle jag inte kunna bli gravid igen! Jag var väldigt frustrerad över att det inte hände något och trodde väl att det bara tog extra lång tid denna gång. Förens min barnmorska bad mig kolla upp problemet hos en gynekolog. Då fattade jag på en gång att nått inte stämde. En kvinna ska ju faktiskt ha mens 1 gång i månaden inte 2-3 gånger/år. Jag var jättenervös när jag skulle dit och var bered på att få en dålig nyhet. Hon förklarade för mig att mina äggstockar var fyllda med massor av äggblåsor. (Vilket jag trodde var positivt) Hon började att förklara problemet och berättade hur det låg till. Jag fattade inte riktigt vad hon sa. Jag var mest i chock och tyckte att det var konstigt att jag som bara är 25 år har problem att bli gravid. Jag är ju i en ålder där man är fertil. Efter besöket så brast allt. Tårarna rann ner för kinderna och jag kände mig så misslyckad. Ville knappt berätta för Kristoffer för att jag trodde att han skulle bli besviken eller arg. (Vilket han ALDRIG skulle bli). Mina framtidsplaner om att ha en stor familj försvann och jag kände mig vilsen. Det tog ett tag att smälta allt, men efter att jag hade läst på lite om PCOS kände jag mig hoppfull igen. PCOS är tydligen vanligt och det går att få hjälp. Men varför pratar ingen om PCOS? Just då kände jag mig ensam om att ha detta problem, men det finns så många kvinnor som har PCOS och jag tror att det är viktigt att prata om sånt här så att man inte mår så dåligt över att få en sånt här besked som jag fick. 

Själva behandlingen är i tablettform. Primolut-nor som sätter igång mensen och pergotime som är en ägglossningstimulerande tablett. Det tog ett tag innan jag fick börja med mina hormoner, men den när jag väl var igång så gick det väldigt smidigt. Jag tror nog att det är viktigt att man inte förväntar sig att det ska kunna gå på första försöket. Det trodde nämligen jag och blev då självklart väldigt nere och besviken när första kuren slutade i att mensen kom på testdagen. Efter den första kuren tog det ett tag innan vi testade igen. Vi avvaktade en mens till och körde igång vår andra kur i Mars 2015. Vid varje kur bokar man en tid hos sin gynekolog för ett vaginalt ultraljud. Man måste göra det för att kolla hur många ägg som släpps. Är det mer än 2 ägg som släpps får man sexförbud. Då kan det nämligen blir fler än 1 barn.:) Vi fick aldrig sexförbud under våra kurer. Vid kur 2 blev jag gravid. Lyckan var total och vi berättade för familjen som blev så glada för våran skull. Magen kom väldigt fort och vi började att planera för att bli 2 barnföräldrar. Men konstigt nog kände jag från dag 1 att något inte stämde. Jag kan inte sätta ord på vad det var. Men det kändes inte bra. Jag skulle gå in i vecka 7 när det hände. Jag fick missfall på jobbet och åkte in till Gynakuten. Ett ultraljud gjordes. Fostret fanns kvar, men det hittades inga hjärtljud. Jag fick åka hem och avvakta. Och hade fortfarande hopp om att bebisen i magen skulle överleva, men så blev det inte. På påskafton kom allt ut. Vi åkte in till Gynakuten och denna gång kunde vi inte se vår lilla bebis på skärmen. Det kändes hemskt och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag var hemma från jobbet i 1 vecka för att jag mådde så dåligt. Låg i soffan hela dagarna och ville inte göra nånting. 5 dagar efter missfallet fick jag energi igen. Jag ville försöka igen. Så jag började med min tredje kur på missfallsblödningen. Kanske inget man får göra, men jag ville inte missa chansen. Självklart så bokade jag in ett ultraljud hos min gynekolog innan vi hade sex för att kolla så att allt såg bra ut. Och det gjorde det.:) Vi testade igen och det gick. Jag blev gravid och det kom faktiskt som en chock. Vi vågade inte tror på att denna graviditet skulle sluta lyckligt. Vi har varit oroliga fram till vecka 20 ungefär. Och då kunde vi äntligen börja njuta över att vi skulle få ett till barn. Men vi valde ändå att gå ut med nyheten i vecka 14. För jag kände att om nått skulle hända så vill jag inte skämmas för det. Att få ett missfall är inget konstigt. Och en kvinna ska aldrig behöva känna sig skyldig eller misslyckad om det händer. 

Det som har varit jobbigt i denna resa är all stress och alla hormoner. Eftersom vi redan har ett barn så har vi fått väldigt många kommentarer och frågor om när vi ska skaffa ett syskon till Adelie. Jag har ett väldigt socialt yrke och jag fick den frågan väldigt ofta. Ibland ville jag bara skrika ut att ”VI KAN INTE FÅ ETT TILL BARN”!!! Men samtidigt så förstår jag att folk undrar. Speciellt när man redan har ett barn. Då tar man ju föregivet att det ska kunna gå igen. Till vissa kunder valde jag att berätta och det kändes så skönt att lätta på trycket. När det gäller alla hormoner så har väl mitt humör varit väldigt ostabilt och min älskade man har fått stå ut med det mesta. Men som tur är så har han varit väldigt stöttande och förstående. Han har aldrig klagat på mitt humör eller hur arg jag har varit på han vissa gånger. Han är världens bästa och jag är så lycklig över att han är pappa till mina barn.

KRAM