Felicia Cardell

HEY!

Igår hade vi en Addi, mamma & pappa dag! Super mysigt:)

Adelie har dom senaste veckorna börjat att bli lite sotis på Lykke och har börjat att ta ut sin ilska på sin lillasyster. Hon kramar Lykke lite extra hårt, sparkar och knuffas. Sen så lossas hon som att inget har hänt. Jag förstår verkligen Adelies ilska och är faktiskt förvånad över att det inte har hänt tidigare. Lykke är 8 månader och allt har funkat jättebra fram tills nu:/ Det är svårt att vara lika mycket med barnen. Jag försöker verkligen att finnas där för båda till 100%, men Lykke behöver mig mer. Hon måste byta blöja, matas, bäras, nattas och mycket mycket mer! Det är inte så att jag inte finns där för Adelie utan hon får alltid vänta på att jag ska bli klar med allt som behövs göras innan jag kan sätta mig ner och leka med henne. Jag har haft jätte dåligt samvete över detta och kände att hon behövde få vara ensam med sin mamma & pappa några timmar igår. Att bara få kunna ha roligt med sina föräldrar utan att behöva anpassa sig efter Lykkes rutiner.

När vi berättade att vi skulle åka iväg utan Lykke blev hon lite fundersam och undrade vart Lykke skulle ta vägen. Jag förklarade att Lykke skulle vara hos moster & mormor och att vi skulle ha en rolig dag tillsammans. Då blev hon superglad och jag blev rörd över att hon brydde sig om sin syster:)

Vi brukar aldrig lämna ifrån oss det ena barnet för att hitta på saker(eller vi lämnar ju Adelie hos dagmamma 4 gånger i veckan. Men nu pratar vi om att lämna bort för att göra en rolig utflykt;). När vi är hemma vill vi ju såklart vara med båda skatterna, men nu inser vi att det är viktigt för Adelie att få vara ensam med oss! När man får ett till barn så hamnar all fokus på det mindre barnet. Det äldre barnet blir helt plötsligt ”en stor tjej eller kille” och ska klarar av saker själv. Från att ha sin mamma & pappa för sig själv till att man ska dela med sig av sina föräldrar till en inkräktare måste kännas jättejobbigt. Även fast man försöker att tänka på att man ska finnas där exakt lika mycket för båda så blir det knepigt ändå.

Nu går Adelie oftare hos dagmamma vilket jag tror kan vara bra. Förut ville jag inte att hos skulle gå så ofta för att jag ville vara hemma med båda barnen, men nu inser jag att hon har det roligare med sina kompisar:) Det konstiga är att hon är som mest sotis när vi båda är hemma. Då måste vi nästan dela på oss och ta ett varsitt barn. För om vi skulle fokusera på Lykke båda två så skulle Adelie bli sotis eller så skulle hon också vilja bli en bebis. För nu när Lykke har blivit större så håller ju hon på att lära sig saker och direkt när hon håller med något nytt så brukar jag och KP ropa på varandra så att ingen missar något. När vi då står och kollar så blir det att man berömmer Lykke och säger att hon är duktig. När vi gör det så vill ju Adelie också ha beröm och vill då bli en bebis. Vi berömmer Adelie hela tiden så hon får verkligen också höra att hon är duktig, men hon vill liksom få samma beröm som Lykke får. Att hon är duktig på att vinka, prata och stå. Sånt som Adelie verkligen redan är proffs på;) Det ska liksom vara lika för båda på något sätt oavsett ålder. Jag har faktiskt låtit Adelie gör ”bebissaker” bara för att hon ska få känna att det är lika för båda och att vi älskar dom lika mycket:) Typ som att dricka vatten i nappflaska eller få kroppspuder under halsen;) Tänka att det lilla kan göra så mycket<3

Det är så svårt tycker jag! Hur gör ni för att inte det äldre barnet ska känna sig sotis? Varje gång som Lykke sover leker jag som en galning och gör allt som Adelie vill. Och när Lykke är vaken så försöker jag att busa och leka med båda:)

Dagen igår var i alla fall mysig! Vi åt en smarrig lunch inne i stan och bara busade, lekte och kramades hela dagen<3

Adelie var nöjd och somnade som en stock på kvällen. Mammas älskling<3

KRAM