Felicia Cardell

Hej på er!

Först vill jag bara säga TACK till alla era fina meddelanden och kommentarer? Det värmer i hjärtat! Vilka fina vänner och följare jag har. Tyvärr så hinner jag inte att svara på alla, men jag tror nog att ni förstår.

Jag tänkte berätta lite mer ordentligt om vad som hände igår.

Jag är fortfarande i chock och förvirrad över vad som hände ?Får detta ens hända!?

Under dagen igår hade jag som molande mensvärk. Fick några enstaka värkar, men som fortfarande inte gjorde ont. Jag kände mig konstig i kroppen och lillebror var väldigt lugn. När KP kom hem vid 15 efter jobbet så bestämde jag mig för att ringa in till förlossningen och berätta hur jag mådde och kände. Jag förklarade att jag hade haft jobbiga värkarna och molande mensvärk i flera dagar nu och att jag tyckte att bebisen i magen betedde sig annorlunda. Jag förklarade att jag inte får någon sömn alls pga dom envisa värkarna som aldrig blev intensivare men även rädslan över att något ska hända bebisen. Barnmorskan bad mig komma in för att kolla upp hur både jag och bebisen mådde.

Vi åkte in direkt. Kp åkte iväg med barnen och åt glass under tiden som jag var inne på förlossningen.

Dom lyssnade på lillebrors hjärtljud och mätte mina värkar. Allt såg bra ut med lillebror och jag kände hans rörelser. Hans rörelser var inte lika hårda som dom brukar att vara men jag kände mig trygg ändå eftersom barnmorskan sa att hjärtljudet var bra. Barnmorskan förklarade även att jag hade regelbundna värkar. Något som jag inte hade fattat!? Hon gjorde en undersökning och berättade att jag var 3-4 cm öppen, men att livmodertappen fortfarande var hård(har jag för mig). Jag fick en chock och blev genast nervös. Ska han komma nu tänkte jag! Vi pratade om hur vi skulle göra eftersom mina värkar inte var tillräckligt intensiva.

Barnmorskan pratade om 2 alternativ. Antingen så skulle jag få medicin för att lugna ner livmodern så att jag kunde få åka hemma och sova utan att behöva ha jobbiga värkar. Eller så pratade hon om att ta hål på hinnan så att vattnet skulle gå och på så sett sätta igång mig. Jag förklarade att jag hellre ville sätta igång förlossningen. Jag berättade hur rädd jag är för att jag inte ska hinna in när det väl sätter igång och att jag är rädd för att han ska hinna bli dålig i magen om jag går över tiden. Jag sa att jag bara ville ha ut honom nu när han mår bra. Hon sa att hon förstod mig och tröstade mig. Fick papper för att torka mina tårar. Den barnmorskan var så bra och snäll❤️

Barnmorskan gick iväg för att prata med en läkare. När hon tillbaka så hade dom en ”plan”. Hon sa att nu har vi lagt upp en plan efter vad jag har sagt. Dom skulle försöka få igång förlossningen ordentligt genom att börja med en hinnsvepning och hoppas på att det skulle göra susen. Jag skulle få gå hem och komma tillbaka om värkarna blev mer intensivare och mer regelbundna. Sen berättade hon även att dom hade bokat in en tid till mig kl:10 till förlossningen idag för att komma in och göra hål på hinnan om värkarna inte hade blivit intensivare men att dom ända kom och betedde sig likadant som dom har gjort nu under några dagar.

Hon sa att jag inte ska behöva ha det så här mycket längre till och sa att man inte kan vara inne i latensfasen för längre. Det är jobbigt för livmodern, mamman och bebisen. Det kändes så bra när hon sa så. Äntligen såg jag ett ljus i tunneln. Nu ska han snart komma ut. Antingen idag eller imorgon tänkte jag❤️

Barnmorskan gjorde en hinnsvepning och blev förvånad över min smärttröskel. Under behandlingen sa hon att bebisens huvud låg väldigt långt ner och att hon kan töja det till 5 cm istället för 3-4 cm. Jag kände bara VA!??Blev så glad, men samtidigt nervös. Skulle jag gå hem nu? Tänk om jag föder hemma.

Men jag lyssnade på barnmorskan och gick hem. Jag tänkte att det är ju dom som är proffs och vet vad dom gör. Jag hade ju förklarat min rädsla om att inte hinna in och tydligen så var allt lugnt. Jag skulle hem och vila helt enkelt.

Några minuter efter kom min första riktigt intensiva värk och sen fortsatte det. Värkarna kom regelbundet. Vi åkte hem till min mamma och åt middag tillsammans med henne och barnen. Min mamma tyckte att det var så konstigt att jag blev hemskickad. En omföderska som är öppen 5 cm ska väl inte skickas hem! Jag tänkte först att det är väl ingen fara. Det gjorde fortfarande inte så ont. Men tillslut kände jag mig nervös och ringde till förlossningen igen.

Jag fick prata med en annan barnmorska som undrade varför jag blev hemskickad om jag var öppen 5 cm. Hon sa till mig att jag skulle komma tillbaka direkt. ? Okej tänkte jag. Va olika information dom ger en. Jag blev ju såklart jättenervös när jag fick den reaktionen av barnmorskan. Så vi skyndade oss in.

Vi kom in och jag fick en till ny barnmorska. När jag kom in till rummet så sa hon att hon inte hade läst något i min journal och visste inget om mig. Det kändes ju jätte tryggt!!!! Jag förklarade snabbt vad som har hänt och hur jag mådde.Hon ville mäta hjärtljud och värkar. Jag blev uppkopplad och även undersökt samtidigt. Hon frågade mig hur öppen jag var när jag var inne sist. Jag sa då att vid hinnsvepningen så tyckte det andra barnmorskan att jag kunde töjas till 5 cm. Den andra barnmorskan höll med när hon undersökte mig och sa att inget verkar ha förändrats. Jag har inte öppnat mig mer och värkarna verkar inte vara intensivare. Hon sa då att vi skulle hålla oss till planen och att jag skulle åka hem!?

Jag undrade varför och berättade att jag var rädd. Hon förklarade att det kan vara så här utdraget när det är tredje barnet och att man kan behöva gå runt såhär i flera dagar!!!! Va? Den andra barnmorskan sa ju att man inte får får gå runt såhär i flera dagar. Hon sa ju att man tillslut måste sätta igång mig!

Jag berättade även att när jag födde mitt andra barn så var jag öppen 5 cm utan att jag knappt hade märkt det och att det gick snabbt sen. Då avbröt hon mig och sa att det aldrig har varit några 5 cm. Hon sa att jag bara öppen 3! Va? Hon sa ju nyss att jag var öppen 5 cm. Vi ifrågasatte henne och då förklarade hon att jag bara är öppen 3 cm pga av den hårda tappen. Men den andra barnmorskan sa ju att jag var öppen 3-4 cm och kunde töjas till 5cm??? Hur ska ni ha det???!!! Oavsett 3 eller 5 cm så var jag ju ändå öppen!

Jag litar inte på vad den andra barnmorskan sa för hon ändrade sig så många gånger. Både jag och KP hörde vad hon sa när vi kom in. Hon höll med om att jag var öppen 5 cm. Varför hon helt plötsligt sa 3 det vet jag inte varför hon gjorde.

Sen frågade jag om jag skulle komma tillbaka till förlossningen vid 10 som den andra barnmorskan hade sagt och ta hål på hinnan. Då sa hon nej. Hon sa att jag inte skulle till förlossningen utan till specialist mödtavården för att diskutera vad man skulle göra här näst. Då sa jag emot! Jag sa att jag inte hade fått någon information om det. Jag berättade att den andra barnmorskan hade sagt att jag skulle till förlossningen för att göra hål på hinnan. Hon verkade irriterad och gick iväg för att prata med den andra barnmorskan som hade gett mig denna information.

Hon kom tillbaka och sa att Jag skulle till förlossningen vid 10, men inte för att göra hål på hinnan utan för att diskutera. Och hon var även väldigt tydlig med att jag skulle få komma till förlossningen för att det inte fanns en ledig tid på specialist mödravården. Skulle jag då känna mig tacksam? Eller varför sa hon så?

Det kändes som att det här äldre barnmorskan gjorde så att den yngre trevliga barnmorskan som jag hade först ändrade sig. Det kändes som att hon fick henne till att ändra allt. Sa hon till den trevliga barnmorskan? Va hände där ute helt plötsligt!? Allt ändrades!

Jag kände mig lurad och inte tagen på allvar? Jag sa ännu en gång att jag var rädd, men hon lyssnade inte.

Vi åkte hem helt förvirrade. Jag hade ont. Var öppen 3,4 eller 5 cm. Rädd och orolig!

Får det gå till på detta sätt? Hur kan dom behandla patienter såhär??

Jag försökte sova inatt, men det har inte gått bra. Har haft värkar, men dom har inte ökat i styrka. Jag har knappt känt lillebrors rörelser. Och har inte kunnat sova för att jag har velat vara vaken för att ha koll på honom. Min mage är konstant hård pga av alla sammandragningar och värkar.

Jag känner mig så less, trött och rädd!

Jag orkar inte mer! ?

Hopps på att jag kan komma med positiva nyheter senare idag???

Jag kommer att hålla er uppdaterade här på bloggen och Instagram stories??

Puss & Kram❤️