feliciacardell

Felicia Cardell

Annons

VI SKULLE HA FÅTT ETT TREDJE BARN

HEJ fina ni!

Som många av er kanske märkt så har vi haft en lång paus från bloggen, kanalen och alla andra social medier. Vi har gått igenom en jobbig sak som har tagit lång tid att bearbeta. Känner mig fortfarande inte helt ”läkt”, men jag känner mig redo att dela med mig om vad vi har gått igenom. Vi har funderat länge på om vi ska berätta eller inte. Vi kom fram till att vi som alltid har varit öppna och ärliga om vad som händer i vårt liv känner att vi vill fortsätta med det. Jag/vi vill fortsätta med bloggen och youtube och känner att jag behöver få berätta vad som har hänt för att kunna gå vidare. Inte för att jag känner att jag måste berätta för er utan för att jag vill. Jag vill dela med mig av hur jobbigt det faktiskt kan vara att försöka skaffa barn även i ung ålder som jag faktiskt tycker vi fortfarande är i. Jag är 27 år och kanske inte jätteung, men jag har haft problem sen många år tillbaka. Jag har alltid fått höra att det är ovanligt att få missfall i ung ålder och har alltid känt mig ensam i min situation. Är jag den enda i hela världen med PCOS och som får missfall i ung ålder? Nej! jag är ju faktiskt inte ensam! Missfall och PCOS är så vanligt. Något som är så vanligt, men som fortfarande är skamfyllt.. Jag vill att man ska prata mer om detta så att man slipper känna allt det som jag har känt under dom senaste veckorna…….Skamfylld, misslyckad, dålig mamma, att det är något fel på mig, att jag har gjort något fel, ångest, panikångest och dåligt självförtroende. Även fast Kristoffer som är världens bästa och som alltid har stöttat mig och som alltid har funnits där vid min sida så har jag ändå känt mig värdelös när det kommer till att bli gravid. Jag vet ju att det är mitt fel så vad han än säger så trycker jag ner mig själv. Jag känner att jag måste få veta att jag inte är ensam. Jag vet ju att det är många kvinnor som berättar att dom har fått missfall, men hur mår man när man får ett missfall? hur känner man? Och är det normalt att man lägger skulden på sig själv?

Jag ska dela med mig av hur jag har känt mig efter allt det här och hur allt gick till. Kanske jag kan hjälpa någon som går igenom samma sak som vi gör. Jag tänker och känner att jag hade blivit väldigt glad om jag hade hittat det här inlägget om jag inte var jag fast även gick igenom samma sak som jag gör. Så nu ska jag berätta vår historia så som jag har upplevt allt. Kanske Kristoffer kan skriva sin upplevelse i ett senare inlägg.

Vi väntade vårt tredje barn. Helt fantastiskt och häftigt! Men det blev inte riktigt som vi hade tänk oss.

Jag lider av PCOS som många av er vet. Har svårt att bli gravid på naturligt sätt och var tvungen att gå igenom en hormonbehandling med pergotime för att Lykke(vårt andra barn) skulle bli till. Med en sån behandling så är risken för missfall lite högre. Och det var det som hände mig innan Lykke blev till. Det missfallet var jobbigt att gå igenom, men jag kände ändå att jag kunde skylla på hormonbehandlingen. Att det var tabletternas fel. Eller egentligen så är det ju inte tabletternas fel. Utan det är att tabletterna som gör så att det släpper ett ägg som kan bli befruktat och då kan det släppa ett ägg som är dåligt och då kan det bli ett missfall. När man har PCOS så har man för många ägg vilket leder till att det inte finns utrymme för ett ägg att mogna och släppa vid en ägglossning. För mig som har PCOS på båda äggstockarna och har proppat med ägg så har jag kanske mens och ägglossning 1-2 gånger per år. Så chansen att bli gravid på naturligt sätt är ganska liten för mig.

Att gå igenom en sån hormonbehandlig kan vara ganska jobbig. Hormonerna påverkar hur man mår och sexet blir väldigt planerat och oromantiskt. När man får ägglossning så ska man ha sex direkt och det kan ju bli lite svårt när man redan har ett barn. Det är det man kallar för bolibompa-sex. Eller för vår del blev det Pippi Långstrump-sex. Dessutom var jag sjuk så det var inte direkt romantiskt. Även fast det var en jobbig period så är jag så otroligt tacksam över att det funkade för oss och att Lykke blev till på 3 försöket med hormonerna.

Nu när Lykke blev 1 år i Januari så kände vi att ett sista syskon skulle vara välkommet. Vi ville försöka på naturligt sätt och bara låta det hända. Även fast jag visste att det kunde ta ett tag så var jag beredd på det och ville hålla mig borta från att äta hormoner. Jag vet ju att det går på naturligt sätt eftersom Adelie blev ju till utan tabletter. Vårt lilla mirakel! Men jag vet att det även kan ta tid, men denna gång så kände vi att de inte gjorde något. Vi ville börja ha oskyddat sex och bara låta det hända. Att ha sex för att man har lust och inte bara för ett barn ska bli till. Och det kändes så bra för förhållandet.

Jag har även läst och fått information om att man kan ändra sin kost för att ens PCOS ska bli bättre. Man ska utesluta mejeriprodukter och gluten. Även äta D-vitamin, magnesium och självklart folsyra(folsyra ska alla som planera en graviditet äta;).Efter ca 2 månader med denna kost fick jag tillbaka min mens. Helt otroligt! Kort därefter kände jag för första gången på länge att det ömmade i mina äggstockar. För jag har haft blödning efter Lykke, men bara för att man har mens så behöver det inte betyda att man får en ägglossning. Så funkar min kropp i alla fall :/ Men nu kände och visste jag hade jag hade ägglossning. Vi trodde ALDRIG att jag skulle bli gravid så snabbt. Men jag blev det! Jag blev gravid på naturligt sätt. På min första alldeles egna ägglossning efter att Adelie blev till. Och jag tror verkligen att det har med kosten att göra.

Vi var så lyckliga, men samtidigt i chock. Vi trodde inte att det skulle gå så enkelt och så fort med tanken på hur länge vi kämpade med Lykke. Jag visste inte om jag var rädd, lycklig eller ledsen. Jag skulle ju satsa på nytt jobb. Vi skulle ju hinna flytta….Så många tankar. Men efter några dagar så insåg vi att dom tankarna som vi hade var dumma. Ett tredje barn så fantastiskt! Även fast det inte riktigt var planerat så var det ju det vi ville. Vi hade ju börjat ha oskyddat sex, men vi trodde inte att det skulle bli något så fort. Vi började berätta för folk och alla blev så glada för vår skull.

Jag började få mage ganska fort och kände mig gravid. Men även fast jag hade gjort 10 st positiva graviditetstester så ville jag ändå boka in ett ultraljud bara för att få se det på bild och få det bekräftat.

Den stora dagen kom äntligen och vi skulle på vårt första ultraljud(jag var då i 3 månaden). Barnen var med så KP kunde inte följa med in. Det kändes OK för allt skulle ju vara bra. Men det var det inte:( När jag låg där och blev undersökt så märkte jag hur tyst min barnmorska blev. Hon sa att hon ser en foster. Det ser både bra och dåligt ut. Och så blev hon tyst länge. Frågade mig igen om vilket datum jag hade mens på för att kunna räkna storleken på fostret. Tillslut sa hon att i den veckan som jag är i så ska man kunna se hjärtat picka klart och tydligt och det gjorde inte hon. Graviditet hade stannat av för ca 1 vecka innan ultraljudet och bara sådär så togs allt ifrån oss. Vårt tredje barn hade dött i magen:( Jag fick en chock och till en början när jag var där inne så kom det inte en enda tår. Jag ville se stark ut, men när jag klev in i bilen och KP frågade hur det hade gått så bröt jag ihop. Jag skrek att jag bara vill hem.

Jag grinade i flera dagar och bara låg i sängen. Adelie som hade börjat förstå att hon skulle få ett till syskon undrade hur bebisen i magen mådde och att då behöva förklara för henne utan att bryta ihop var det jobbigaste av allt.

Några dagar senare fick jag en remiss till gyn på SÖS. Jag kom dit och skulle träffa en gynekolog för att få det bekräftat av en läkare att bebisen hade dött. Och så var det. Det var så overkligt. Min kropp fattade inte att allt var över. Jag hade ju magen och känslan av att jag var gravid. Det ömmade i brösten och jag mådde illa. Tänk om jag inte hade bokat det där ultraljudet då hade jag kunnat gå med ett dött foster i mig länge:( Varför kunde kroppen inte bara starta ett naturligt missfall och fatta att det var över. Istället blev det en uteblivet missfall eller missed abortion som man kallar det för.

Jag fick med mig tabletter hem för att starta igång allt. Tydligen samma tabletter som när man ska göra en abort. Jag var hemma med barnen själv den dagen och det ångrar jag nu i efterhand. 4 tabletter fördes upp i slidan och efter 1 timme kom värken. En värk som var så hemsk. Men det kom inget blod. Efter 3 timmar svalde jag dom sista 2 tabletterna och efter ca 40 min kom blödningen tillsammans med ännu mera värk. Allt höll i sig under en dag och kväll. På morgonen trodde jag att allt var över för blödningen hade avtagit. Den dagen hade jag mest som en mensvärk och var så glad över att allt hade gått relativt bra.

2 dagar efter tabletterna startade jag morgonen med en blödning igen och kort därefter kom smärtan tillbaka. Det var som att få förlossningsvärkar tillsammans med hugg i hela magen och ryggen. Jag låg i sängen och kunde inte röra mig. Jag fick feber och skakade av smärta. Jag grinade en hel dag och önskade att inget av detta hade hänt. Att jag inte ens hade blivit gravid. Jag skämdes över att barnen behövde få se sin mamma såhär. Att jag bara låg där i sängen okontaktbar:( Som tur var så var KP hemma och gick i väg med barnen så att dom inte behövde vara ensam med mig.

Dagen efter vaknade jag inte. Jag bara sov och kunde i öppna ögonen. Jag hörde inte ens att KP pratade med mig och han fick panik. Vi åkte in till gynakuten och fick hjälp direkt. Jag blev undersökt av läkaren och det var som att en ballong med blod spräcktes. Jag hade fått en kraftig infektion och inte nog med den så var allt kvar. Fostret var kvar! Jag blev inlagd och var tvungen att gå igenom samma behandling igen. Dom ville att jag skulle få ut fostret med hjälp av tabletter och försöka undvika en operation. Den sista omgången med tabletterna blev ännu värre. Jag fick ännu ondare och blev tvungen att få morfin för lindra smärtan. Vilket inte riktigt hjälpte:( Från midnatt blev jag tvungen att fasta för att vara beredd på en eventuell operation.

Klockan 10 på morgonen dagen efter så blev jag undersökt igen. Det gjorde så ont. Det sved och brann där nere och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det gjordes ett ultraljud och han konstaterade att jag behövde göra en operation. Allt var fortfarande kvar:( Hur är det möjligt!? Jag visste inte hur en operation/skrapning gick till och fick panik över att det skulle ske just då den sekunden. Men dom lugnade ner mig snabbt och berättade att det skulle ske senare under dagen och jag skulle vara nedsövd. Jag blev lättad men extremt orolig över operationen. Jag har aldrig opererats förut. Har bara gjort en titthålsoperation för flera år sedan. Jag var även rädd för att detta skulle påverka mig att kunna bli gravid igen.

KP kom direkt och satt med mig under hela besökstiden. Jag fortsatte min fasta och tillslut blev jag så hungrig så att jag höll på att kräkas. Morfinet gjorde mig så illamående på tom mage. Klockan 18 på kvällen var det dags för operation. Jag rullades iväg och KP pussade hej då. När jag kom in till operationssalen så fick jag ont i bröstet och kunde knappt andas. Jag fick panikångest. Jag fick hoppa över från mig säng till en jättestor gynstol/säng. Mina ben och armar spändes fast och jag fick ett stort täcke på mig för att hålla värmen. Jag fick lugnade i väntan på att läkaren skulle komma. Sköterskorna försökte få mig att tänka på annat, men jag bara grinade. Läkaren kom äntligen in i till operationssalen och kom fram till mig för att säga hej. Jag bad henne om att vara försiktig. Jag berättade att jag har svårt att bli gravid och att jag är så rädd att detta ska påverka min framtid. Jag tjatade och bad säkert flera gånger och hon lovade att allt skulle gå bra. Jag blev nedsövd och det kändes som att jag bara hade blinkat med ögonen i en sekund så var allt klart. Jag fick komma till mitt rum igen och där satt KP. Allt hade gått bra och nu skulle allt vara borta. Äntligen! Vi fick fika och KP fick stanna kvar efter besökstiden. Men sen var han tvungen att åka hem, men jag stannade kvar över natten.

Dagen efter kände jag mig bättre och jag ville bara därifrån. Jag orkade inte vänta på att läkaren skulle komma och prata med mig utan jag frågade min sköterska om jag fick åka hem. Hon lästa i journalen och såg att allt såg bra ut så jag fick gå om jag ville. Jag gick till apoteket för hämta ut min antibiotika och när jag kom ut från sjukhuset så väntade KP där tillsammans med barnen. Så underbart att få pussa och krama dom<3

När vi kom hem så låg jag mest i sängen och vilade. Efter ett tag kom alla känslor tillbaka tillsammans med andra jobbiga känslor. Att jag inte dög, att det var något fel på mig, att jag har gjort något fel, ätit något fel. Jag fick panik. Jag fick panikångest och kunde inte förstå hur jag skulle kunna fortsätta leva såhär. Jag sa upp mig från mitt nya jobb för att jag fick panik över att behöva visa mig för folk. Jag trodde aldrig att jag skulle bli normal igen. Jag kände mig äcklad av mig själv och fick för mig att KP skulle lämna mig. Det tog mig flera veckor att gå genom detta. Tillslut så kände jag att det fick räcka! Jag måste ta tag i mig själv. Hitta tillbaka till Felicia. Jag har 2 underbara barn som behöver sin mamma och en partner som behöver sin flickvän. Jag började att hitta tillbaka till mig själv och fick livsglädjen tillbaka. Allt vart även lättare och bättre när magen försvann och jag kunde få på mig mina vanliga kläder igen. Då kände jag äntligen att allt var över och att jag var ”läkt”. Det enda jobbiga som fanns kvar nu var att jag även skulle läka där nere. Det var som att jag hade fött, men att inte fick en fin belöning. Allt var som efter en förlossning men det saknades en bebis:( Jag blödde, hade ont, fick inte bada, fick inte ha sex, fick inte ha tamponger. Exakt som efter en förlossning.

Nu har det gått ca 10 veckor sen jag blev opererad och jag har fortfarande problem där nere. Jag har ont och är öm. Och tyvärr så blir jag då påmind om av vad som har hänt. Jag är fortfarande rädd att jag inte kan bli gravid igen. Jag försöker att inte tänka på det och när jag väl lyckas få bort alla tankar så mår jag bra.  Det känns skönt att få skriva detta inlägg. Jag känner att jag mår bra av det. Även fast tårarna rinner ner från kinden just nu så är jag glad över att jag delar med mig om vad som har hänt och hur jag har mått och hur jag mår.

Och nu kanske ni undrar om vi ska försöka igen? Och JA det ska vi. Vi ska inte ge upp. PCOS ska inte vinna över mig:) Men vi kommer inte att försöka på ett tag. Jag har precis börjat med min PCOS kost igen och hoppas på att mensen kommer tillbaka snart. När den väl kommer så får vi se hur vi gör.

Med detta inlägg så inviger jag vår youtubekanal och blogg på nytt igen! Nu kör vi<3 Från med nu så kommer ni att få se mer av oss….Om ni vill förstås!

PUSS & KRAM

Kommentarer
feliciacardell

Kommentera

  1. feliciacardell
    feliciacardell

    Fy va fruktansvärt att ni hade gått så långt i graviditeten. Va hemskt för er:( Åh jag skickar styrkekramar tillbaka till er<3 kram

  2. feliciacardell
    feliciacardell

    Va jobbigt att höra:( Så jobbigt att vi kvinnor ska behöva gå igenom detta:(
    Va kul! Grattis. Puss o kram<3

  3. Viktoria

    Åh, breaks my heart <3 Du är modig och grym och fin! Har följt dig och er sedan gravid vecka för vecka och har undrat vart ni tog vägen, för gillar verkligen er youtubekanal så himla mycket, och blev så ledsen när jag såg titeln på detta inlägg. Väldigt modigt och fint att våga berätta detta, jag tror det hjälper många i liknande situation. Sluta aldrig med youtubekanalen eller bloggen, de är bäst! Massa kram.

  4. Jennika

    Väldigt starkt av dig att du orkar och vill dela med dig av detta. Det låter helt fruktansvärt med all smärta på alla plan :( men tack och lov ”går den över” också med tiden. Även om den inte gör det fullt ut. Fortsätt kämpa och ge aldrig upp! Kram

  5. carolina

    Du har varit saknad i mitt bloggflöde! Sjukt starkt av dig att berätta och håller alla tummar att det kommer en nummer 3, ♡

  6. E

    Tack för att du delar med dig och låter andra i liknande situationer, som kanske också känner sig ensamma, ta del av din berättelse ❤️

  7. Sandra

    Har också fått missat missfall och fick veta på ultraljud, tabletterna hjälpte på mig dock och var glad att jag hade gjort ett så tidigt ultraljud.
    Nu har vi en underbar son och väntar vårt andra. Stå på dig om extra tidigt ultraljud!
    Massor av styrkekramar till er <3

  8. Jonna b

    Så fruktansvärt det som hänt er! Jag förstår precis vad ni går igenom! Jag och sambon gör precis samma resa just nu! Förlorade vår första son i magen nu i maj! V 22+5! Vi har precis påbörjat vår resa om att skaffa syskon till Walter! Ville bara skicka styrkekramar till er! ❤️

  9. Ellen Schutz

    Åh fina fina Felicia ❤️ Jag blev så berörd av detta, tårarna rinner & jag tycker verkligen synd om er. ni har just gått igenom det ingen skulle behöva gå igenom . Stt förlora ett barn är nog det värsta man kan gå igenom. Starkt att berätta allt & starkt att i te ge upp ! Jag håller verkligen alla tummar & tår jag kan för att det ska gå bra för er & att ni ska få ett mirakel till !

  10. sandra

    Fick mf i februari, dock ett väldigt tidigt och kroppen klarade av att ”ta hand om allting”. Känslan av att det är ens kropp som gjort en sån sak mot en är så hemsk, fast nu har jag bestämt mig att det hände av en anledning t.ex. att det var något fel. Vi har inga barn sen tidigare, är lika ”gammal” som dig.. försöker varje månad och hoppas på att det snart är våran tur.
    Så himla bra av dig att ta upp detta, för det är ju oftast ingen fel att det händer och man bör verkligen inte hålla det inom sig. Många kramar till er alla! ❤

  11. Anna

    Usch stackare! Jag har själv varit med om samma sak och det var nog en av det jobbigaste jag har varit med om. Jag bokade tid för ultraljud i vecka 12 men under ultraljudet hittade dom bara 2 tomma fostersäckar. Fostrarna hade dött redan i v.8 Blev så besviken,ledsen och bara grät hela dagen. Jag fick som du tabletter men det kom inte ut som det skulle,så jag fick åka in för att skrapas. Jag har ioförsig inte PCOC men jag tror inte att du behöver oroa dig att du inte kommer att kunna bli gravid efter igen. Idag har jag en frisk liten kille på snart ett år och väntar mitt andra barn. (Gjorde tidigt ultraljud med båda försäkerhetsskull)

  12. Alva

    Tårarna bara rinner här hemma medans jag läser din text. Jag har alltid sett upp till dig Felicia, du är en riktigt power woman!!!

    All lycka till er nu <3

  13. Anna

    Du är modig som delar med dig av detta. Måste ha varit så jobbigt att behöva visa sig stark för barnen när man bara vill gömma sig. Glad att du är på benen igen och att kanalen är uppdaterad. Lycka till!!! Tror på er 💪🏻❤️

  14. S

    Har själv oxkså pcos. Är 25 år och fått två missfall, vet exakt hur det känns. Gick från Pergotime till ivf, kämpat i två år nu , hoppas på att få lyckas snart. Det är jätte kämpigt ! Stor kram till dig !

  15. Maja

    Jag vill inte på något sätt vara elak och jag beklagar det som inträffat.
    Men tänk ist att du faktiskt lyckas få två stycken biologiska barn det är långt ifrån alla som har den ynnesten.
    Även om ni önskar er ett tredje barn så har ni faktiskt två fantastiska barn att vara tacksamma över.
    Du är dessutom 27 år och har många år framför dig att kunna försöka igen.
    Jag har försökt i snart 7 år och dom hittar inga fel, ivf och allt sånt flertalet missfall och kampen har vart fruktansvärd.
    Hade jag lyckas få ett barn hade jag vart något helt fruktansvärt tacksam.

  16. Sofie

    Åå kära du!! Va modigt av dig/er att dela den här upplevelsen. Jag har inte pcos men jag har själv endometrios samt en vän som lider av pcos och en annan vän som också har endometrios. Det är viktigt och värdefullt att prata öppet om dessa sjukdomar som så många kvinnor lider av både psykiskt och fysiskt. Jag gick själv igenom en liknande långdragen och vidrig upplevelse för ett par år sen och även om det känns långt borta för er just nu så kommer dom här tunga kännslorna att bli lättare att bära med tiden. Och vad som än händer, bra som dåligt så går vi ju aldrig lottlösa. Vi är alltid en erfarenhet rikare. Med det sagt så ville jag egentligen skriva för att stötta dig i ditt val om att lägga om kosten. Jag tror till 1000% att kosten var anledningen till att din kropp svarade så snabbt. Men jag skulle vilja tipsa om att gå över till helt vegansk kost. Det har hjälpt mig något otroligt på så många plan om inte minst med mina menstruella problem och smärtor. Något annat som också hjälpt är kinesisk akupunktur. Känner dessutom flera som lidit av ofrivillig barnlöshet som blivit gravida efter behandling. Inte västerländsk akupunktur utan traditionell kinesiskt. Om du skulle testa något av det så håller jag tummarna för att det ska funka lika bra för dig. Stort lycka till med allt. Ni Är super härliga att följa!! Massa kramar / Sofie

  17. Elin

    Jag är så glad för att du delar med dig av detta men självklart så otroligt ledsen för eran skull! Fy vad ledsamt det är! Jag har det senaste året haft 3 fördröjda missfall varpå det 3 knäckte mig fullständigt! För en vecka sen plussade jag igen. Hoppas att det går hela vägen nu. Är otroligt glad för att vi har en liten tjej hemma sen tidigare. Jag har varit ganska så öppen med mina missfall och det är jag glad för. Helt plötsligt märker man hur många som på ett eller annat sätt har svårigheter med att bli gravida eller få behålla barnet när man väl blivit gravid. Kämpa på och njut av dina skatter under tiden. Kul att ni är tillbaka ❤️

  18. Sandra

    Så otroligt berörande att läsa.. men herregud vad stark du är som vågar dela med dig!! har saknat er fina och mysiga familj på sociala medier!!:) men ta allt i er takt nu och bry er inte om vad läsarna vill.:) Kram

  19. Isabelle

    Vill bara skicka pepp! Tror att det är så viktigt att ta plats med verkligheten! Blir verkligen berörd och relaterar till de tankar du haft om dig själv i den här processen. Att du vågar dela det genom din plattform ÄR till hjälp. Välkomna tillbaka <3

  20. Hanna

    Åh Felicia. Vad du har fått gå igenom! Fy fan. Jag har själv PCOS och känner igen mig i mycket. Här också haft missfall men tyvärr inte behövt gå igenom den persen som du gjort. Styrkramar till dig!!

  21. Emma

    Så skönt att du tar upp detta! Jag har själv PCOS och fick vår lilla dotter med hjälp av pergotime på, 3e försöket lyckades vi. Känner igen mig i känslan att känna sig värdelös och vara arg på sin egen kropp. Varför kan inte jag funka normalt när alla andra gör det. Man tror att alla andra funkar normalt för det är det man ser och läser om, det är ingen som skriver om att ha det kämpigt. Så tack för att du delar med dig, det är väldigt starkt gjort. Beklagar vad du gått igenom och hoppas att du inte behöver gå igenom det igen. Många kramar till dig och din fina familj.
    PS. Har följt dig sen gravid vecka för vecka där du berättade om din pcos. Kommer ihåg att jag vart så lättad att det finns flera som gick igenom samma sak som mig, jag var inte ensam ❤

  22. Emma

    Så skönt att du tar upp detta! Jag har själv PCOS och fick min lilla dotter med hjälp av pergotime på, 3e försöket lyckades vi. Känner igen mig i känslan att känna sig värdelös och vara arg på sin egen kropp. Varför kan inte jag funka normalt när alla andra gör det. Man tror att alla andra funkar normalt för det är det man ser och läser om, det är ingen som skriver om att ha det kämpigt. Så tack för att du delar med dig, det är väldigt starkt gjort. Beklagar vad du gått igenom och hoppas att du inte behöver gå igenom det igen. Många kramar till dig och din fina familj.
    PS. Har följt dig sen gravid vecka för vecka där du berättade om din pcos. Kommer ihåg att jag vart så lättad att det finns flera som gick igenom samma sak som mig, jag var inte ensam ❤

  23. Evelina

    Vad modigt och starkt av dig att berätta. Jag gick igenom en missed abortion när jag väntade mitt första barn (2008) då jag var på semester i Spanien. Fostret hade dött i vecka 10 (var på ultraljud i vecka 9 och då tickade hjärtat) men kroppen stötte inte ut fostret förens i vecka 17. Känner igen mig i mycket som du har delat med dig. Vill bara säga att du är inte ensam! Och att du inte ska vara så hård mot dig själv, vilket är svårt att inte vara.. önskar er all lycka framöver!

  24. Johanna

    Så starkt att du vågar berätta. Är så hemskt att problem och sjukdomar som är kopplat med kvinnokroppen ska vara så nedtystat. Man ska inte behöva gå och känna sig ensam med sina upplevelser och känslor när det är så många kvinnor som genomgår samma sak. Kramar!!

  25. Rebecca

    Stor kram till dig ♥️ Så starkt av dig att dela med dig så öppet om detta ♥️♥️
    Och välkommen tillbaka, Ni har varit saknade! ♥️

  26. Emelie H

    Så hemskt detta måste ha varit för dig/er. Jag är så ledsen för er skull och vill bara krama om er båda. Det är så kul att ni är tillbaka och starkt att berätta. Jag är säker på att er berättelse kan hjälpa andra. Massor av kramar ❤

  27. Martha

    Åh så starkt av dig att dela med dig av detta. Stor stor styrkekram och håller alla tummar att allt blir bra snart!

  28. Sofia

    Du är modig du! Ditt inlägg är otroligt privat och det gör verkligen ont att läsa om er sorg. Hoppas du/ni får må och bli bättre och bättre.
    Var rädd om dig och din familj.
    Kram

  29. Sofia P

    ❤️❤️
    Du är modig du! Ditt inlägg är otroligt privat och det gör verkligen ont att läsa om er sorg. Hoppas du/ni får må och bli bättre och bättre.
    Var rädd om dig och din familj.
    Kram

  30. Isa

    Kära Felicia,
    Det gör mig så illa berörd att du behövt gå igenom det här! Du känner inte mig men det känns som att jag känner dig till viss del, har följt dig och din härliga familj sedan GVFV. Jag kände att jag måste skriva till dig att det här är inte på något sätt ditt fel och du hade inte kunnat göra någonting annorlunda som hade ändrat utgången. Det är väldigt viktigt att du vet det! Du hade ju gjort alla rätt, du lyckades bli gravid, fantastiskt ju! Precis som du skriver, missfall är otroligt vanligt, var fjärde graviditet slutar i missfall. (Förmodligen fler då det sannolikt passerar graviditeter som aldrig upptäcks.) För din del blev det den här gången en missed abortion, som kan kännas ännu tyngre då man blir så lurad av sin egen kropp. Men återigen, det har inget att göra med något du gjort eller inte gjort! Sen är det viktigt att du vet att av alla som får missfall eller missed abortion så är detta inte det vanliga förloppet. De allra flesta får inte en infektion. De allra flesta behöver inte opereras. Du hade extremt otur! Varför jag skriver det är för att du inte ska känna dig rädd för att samma historia ska upprepa sig.
    Det är otroligt smärtsamt, var ledsen och sörj så länge du behöver men under inga omständigheter ska du känna självförbråelser! Kom ihåg det! Vad fint av dig att skriva om detta, jag tror säkert att någon kan känna sig hjälpt och stärkt av ditt inlägg och det måste pratas mer om det här!

    Kämpa på och lycka till med framtida graviditet! Stor kram!

  31. Sanna

    Stor kram till dig!!! Stark och modig du är som vågar berätta så ärligt!! Tack från en som också längtar efter nästa graviditet och bebis!

  32. Amanda

    Tårarna rinner ner för mina kinder.. Tack för att du delar med dig! Så tråkigt att ni har behövt gå igenom detta. Jag har följt er sedan gravid vecka för vecka och jag har saknat er! Du är verkligen en super härlig person och en underbar mamma! Jag håller mina tummar och tår att det går bra nästa gång! Lova att inte klandra dig själv mer för missfallet, det är inte ditt fel!! Kramar Amanda

  33. Sofia

    En miljon kramar till dig!!! Älskar dig och din familj har följt er på gravid vecka för vecka och er kanal länge och längtar efter nya klipp. Ni är så varma och fina! Längtar ihjäl mig efter barn och om jag får det någon gång vill jag vara som du.

  34. Julia

    Åh fina ni! Det är så tråkigt att höra det här och man har ju varit orolig för er när ni varit ”borta” så länge… Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart och skickar över lite cyberlove <3

  35. Josefine

    Kära kära finaste du! Jag har följt dig och din familj genom sociala medier och ni är mina favoriter, just för att ni låter oss vara med på så många resor i era liv. Tycker det är väldigt strongt av dig att skriva ut er historia, är säker på att din berättelse och era erfarenheter kan hjälpa andra genom att bidra till att normalisera allt som är så vanligt men som så få pratar öppet om.
    Är glad att ni mår okej. Krama om familjen och njut av varandra. Jag längtar och ser framemot att se mer av dig och din underbara familj. All kärlek och styrka till er.

  36. Emma

    Fina fina Felicia! Du är en helt otrolig människa, så stark och modig! Tack för att du delar med dig! Massa kramar

  37. Jeanette

    Styrkekramar till er och tycker det är starkt att du vågar ta upp detta.

    Även kul om ni kommer tillbaka för jag har saknat er💖

  38. Louise

    Kan inte hålla tillbaka tårarna 😭 Jag har verkligen tänkt på er & undrat vad som har hänt. Så hemskt. ❤️ Önskar verkligen er all lycka & hoppas du mår bättre snart ❤️

Annons
stats