Felicia Cardell

HEJ fina ni!

Som många av er kanske märkt så har vi haft en lång paus från bloggen, kanalen och alla andra social medier. Vi har gått igenom en jobbig sak som har tagit lång tid att bearbeta. Känner mig fortfarande inte helt ”läkt”, men jag känner mig redo att dela med mig om vad vi har gått igenom. Vi har funderat länge på om vi ska berätta eller inte. Vi kom fram till att vi som alltid har varit öppna och ärliga om vad som händer i vårt liv känner att vi vill fortsätta med det. Jag/vi vill fortsätta med bloggen och youtube och känner att jag behöver få berätta vad som har hänt för att kunna gå vidare. Inte för att jag känner att jag måste berätta för er utan för att jag vill. Jag vill dela med mig av hur jobbigt det faktiskt kan vara att försöka skaffa barn även i ung ålder som jag faktiskt tycker vi fortfarande är i. Jag är 27 år och kanske inte jätteung, men jag har haft problem sen många år tillbaka. Jag har alltid fått höra att det är ovanligt att få missfall i ung ålder och har alltid känt mig ensam i min situation. Är jag den enda i hela världen med PCOS och som får missfall i ung ålder? Nej! jag är ju faktiskt inte ensam! Missfall och PCOS är så vanligt. Något som är så vanligt, men som fortfarande är skamfyllt.. Jag vill att man ska prata mer om detta så att man slipper känna allt det som jag har känt under dom senaste veckorna…….Skamfylld, misslyckad, dålig mamma, att det är något fel på mig, att jag har gjort något fel, ångest, panikångest och dåligt självförtroende. Även fast Kristoffer som är världens bästa och som alltid har stöttat mig och som alltid har funnits där vid min sida så har jag ändå känt mig värdelös när det kommer till att bli gravid. Jag vet ju att det är mitt fel så vad han än säger så trycker jag ner mig själv. Jag känner att jag måste få veta att jag inte är ensam. Jag vet ju att det är många kvinnor som berättar att dom har fått missfall, men hur mår man när man får ett missfall? hur känner man? Och är det normalt att man lägger skulden på sig själv?

Jag ska dela med mig av hur jag har känt mig efter allt det här och hur allt gick till. Kanske jag kan hjälpa någon som går igenom samma sak som vi gör. Jag tänker och känner att jag hade blivit väldigt glad om jag hade hittat det här inlägget om jag inte var jag fast även gick igenom samma sak som jag gör. Så nu ska jag berätta vår historia så som jag har upplevt allt. Kanske Kristoffer kan skriva sin upplevelse i ett senare inlägg.

Vi väntade vårt tredje barn. Helt fantastiskt och häftigt! Men det blev inte riktigt som vi hade tänk oss.

Jag lider av PCOS som många av er vet. Har svårt att bli gravid på naturligt sätt och var tvungen att gå igenom en hormonbehandling med pergotime för att Lykke(vårt andra barn) skulle bli till. Med en sån behandling så är risken för missfall lite högre. Och det var det som hände mig innan Lykke blev till. Det missfallet var jobbigt att gå igenom, men jag kände ändå att jag kunde skylla på hormonbehandlingen. Att det var tabletternas fel. Eller egentligen så är det ju inte tabletternas fel. Utan det är att tabletterna som gör så att det släpper ett ägg som kan bli befruktat och då kan det släppa ett ägg som är dåligt och då kan det bli ett missfall. När man har PCOS så har man för många ägg vilket leder till att det inte finns utrymme för ett ägg att mogna och släppa vid en ägglossning. För mig som har PCOS på båda äggstockarna och har proppat med ägg så har jag kanske mens och ägglossning 1-2 gånger per år. Så chansen att bli gravid på naturligt sätt är ganska liten för mig.

Att gå igenom en sån hormonbehandlig kan vara ganska jobbig. Hormonerna påverkar hur man mår och sexet blir väldigt planerat och oromantiskt. När man får ägglossning så ska man ha sex direkt och det kan ju bli lite svårt när man redan har ett barn. Det är det man kallar för bolibompa-sex. Eller för vår del blev det Pippi Långstrump-sex. Dessutom var jag sjuk så det var inte direkt romantiskt. Även fast det var en jobbig period så är jag så otroligt tacksam över att det funkade för oss och att Lykke blev till på 3 försöket med hormonerna.

Nu när Lykke blev 1 år i Januari så kände vi att ett sista syskon skulle vara välkommet. Vi ville försöka på naturligt sätt och bara låta det hända. Även fast jag visste att det kunde ta ett tag så var jag beredd på det och ville hålla mig borta från att äta hormoner. Jag vet ju att det går på naturligt sätt eftersom Adelie blev ju till utan tabletter. Vårt lilla mirakel! Men jag vet att det även kan ta tid, men denna gång så kände vi att de inte gjorde något. Vi ville börja ha oskyddat sex och bara låta det hända. Att ha sex för att man har lust och inte bara för ett barn ska bli till. Och det kändes så bra för förhållandet.

Jag har även läst och fått information om att man kan ändra sin kost för att ens PCOS ska bli bättre. Man ska utesluta mejeriprodukter och gluten. Även äta D-vitamin, magnesium och självklart folsyra(folsyra ska alla som planera en graviditet äta;).Efter ca 2 månader med denna kost fick jag tillbaka min mens. Helt otroligt! Kort därefter kände jag för första gången på länge att det ömmade i mina äggstockar. För jag har haft blödning efter Lykke, men bara för att man har mens så behöver det inte betyda att man får en ägglossning. Så funkar min kropp i alla fall :/ Men nu kände och visste jag hade jag hade ägglossning. Vi trodde ALDRIG att jag skulle bli gravid så snabbt. Men jag blev det! Jag blev gravid på naturligt sätt. På min första alldeles egna ägglossning efter att Adelie blev till. Och jag tror verkligen att det har med kosten att göra.

Vi var så lyckliga, men samtidigt i chock. Vi trodde inte att det skulle gå så enkelt och så fort med tanken på hur länge vi kämpade med Lykke. Jag visste inte om jag var rädd, lycklig eller ledsen. Jag skulle ju satsa på nytt jobb. Vi skulle ju hinna flytta….Så många tankar. Men efter några dagar så insåg vi att dom tankarna som vi hade var dumma. Ett tredje barn så fantastiskt! Även fast det inte riktigt var planerat så var det ju det vi ville. Vi hade ju börjat ha oskyddat sex, men vi trodde inte att det skulle bli något så fort. Vi började berätta för folk och alla blev så glada för vår skull.

Jag började få mage ganska fort och kände mig gravid. Men även fast jag hade gjort 10 st positiva graviditetstester så ville jag ändå boka in ett ultraljud bara för att få se det på bild och få det bekräftat.

Den stora dagen kom äntligen och vi skulle på vårt första ultraljud(jag var då i 3 månaden). Barnen var med så KP kunde inte följa med in. Det kändes OK för allt skulle ju vara bra. Men det var det inte:( När jag låg där och blev undersökt så märkte jag hur tyst min barnmorska blev. Hon sa att hon ser en foster. Det ser både bra och dåligt ut. Och så blev hon tyst länge. Frågade mig igen om vilket datum jag hade mens på för att kunna räkna storleken på fostret. Tillslut sa hon att i den veckan som jag är i så ska man kunna se hjärtat picka klart och tydligt och det gjorde inte hon. Graviditet hade stannat av för ca 1 vecka innan ultraljudet och bara sådär så togs allt ifrån oss. Vårt tredje barn hade dött i magen:( Jag fick en chock och till en början när jag var där inne så kom det inte en enda tår. Jag ville se stark ut, men när jag klev in i bilen och KP frågade hur det hade gått så bröt jag ihop. Jag skrek att jag bara vill hem.

Jag grinade i flera dagar och bara låg i sängen. Adelie som hade börjat förstå att hon skulle få ett till syskon undrade hur bebisen i magen mådde och att då behöva förklara för henne utan att bryta ihop var det jobbigaste av allt.

Några dagar senare fick jag en remiss till gyn på SÖS. Jag kom dit och skulle träffa en gynekolog för att få det bekräftat av en läkare att bebisen hade dött. Och så var det. Det var så overkligt. Min kropp fattade inte att allt var över. Jag hade ju magen och känslan av att jag var gravid. Det ömmade i brösten och jag mådde illa. Tänk om jag inte hade bokat det där ultraljudet då hade jag kunnat gå med ett dött foster i mig länge:( Varför kunde kroppen inte bara starta ett naturligt missfall och fatta att det var över. Istället blev det en uteblivet missfall eller missed abortion som man kallar det för.

Jag fick med mig tabletter hem för att starta igång allt. Tydligen samma tabletter som när man ska göra en abort. Jag var hemma med barnen själv den dagen och det ångrar jag nu i efterhand. 4 tabletter fördes upp i slidan och efter 1 timme kom värken. En värk som var så hemsk. Men det kom inget blod. Efter 3 timmar svalde jag dom sista 2 tabletterna och efter ca 40 min kom blödningen tillsammans med ännu mera värk. Allt höll i sig under en dag och kväll. På morgonen trodde jag att allt var över för blödningen hade avtagit. Den dagen hade jag mest som en mensvärk och var så glad över att allt hade gått relativt bra.

2 dagar efter tabletterna startade jag morgonen med en blödning igen och kort därefter kom smärtan tillbaka. Det var som att få förlossningsvärkar tillsammans med hugg i hela magen och ryggen. Jag låg i sängen och kunde inte röra mig. Jag fick feber och skakade av smärta. Jag grinade en hel dag och önskade att inget av detta hade hänt. Att jag inte ens hade blivit gravid. Jag skämdes över att barnen behövde få se sin mamma såhär. Att jag bara låg där i sängen okontaktbar:( Som tur var så var KP hemma och gick i väg med barnen så att dom inte behövde vara ensam med mig.

Dagen efter vaknade jag inte. Jag bara sov och kunde i öppna ögonen. Jag hörde inte ens att KP pratade med mig och han fick panik. Vi åkte in till gynakuten och fick hjälp direkt. Jag blev undersökt av läkaren och det var som att en ballong med blod spräcktes. Jag hade fått en kraftig infektion och inte nog med den så var allt kvar. Fostret var kvar! Jag blev inlagd och var tvungen att gå igenom samma behandling igen. Dom ville att jag skulle få ut fostret med hjälp av tabletter och försöka undvika en operation. Den sista omgången med tabletterna blev ännu värre. Jag fick ännu ondare och blev tvungen att få morfin för lindra smärtan. Vilket inte riktigt hjälpte:( Från midnatt blev jag tvungen att fasta för att vara beredd på en eventuell operation.

Klockan 10 på morgonen dagen efter så blev jag undersökt igen. Det gjorde så ont. Det sved och brann där nere och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det gjordes ett ultraljud och han konstaterade att jag behövde göra en operation. Allt var fortfarande kvar:( Hur är det möjligt!? Jag visste inte hur en operation/skrapning gick till och fick panik över att det skulle ske just då den sekunden. Men dom lugnade ner mig snabbt och berättade att det skulle ske senare under dagen och jag skulle vara nedsövd. Jag blev lättad men extremt orolig över operationen. Jag har aldrig opererats förut. Har bara gjort en titthålsoperation för flera år sedan. Jag var även rädd för att detta skulle påverka mig att kunna bli gravid igen.

KP kom direkt och satt med mig under hela besökstiden. Jag fortsatte min fasta och tillslut blev jag så hungrig så att jag höll på att kräkas. Morfinet gjorde mig så illamående på tom mage. Klockan 18 på kvällen var det dags för operation. Jag rullades iväg och KP pussade hej då. När jag kom in till operationssalen så fick jag ont i bröstet och kunde knappt andas. Jag fick panikångest. Jag fick hoppa över från mig säng till en jättestor gynstol/säng. Mina ben och armar spändes fast och jag fick ett stort täcke på mig för att hålla värmen. Jag fick lugnade i väntan på att läkaren skulle komma. Sköterskorna försökte få mig att tänka på annat, men jag bara grinade. Läkaren kom äntligen in i till operationssalen och kom fram till mig för att säga hej. Jag bad henne om att vara försiktig. Jag berättade att jag har svårt att bli gravid och att jag är så rädd att detta ska påverka min framtid. Jag tjatade och bad säkert flera gånger och hon lovade att allt skulle gå bra. Jag blev nedsövd och det kändes som att jag bara hade blinkat med ögonen i en sekund så var allt klart. Jag fick komma till mitt rum igen och där satt KP. Allt hade gått bra och nu skulle allt vara borta. Äntligen! Vi fick fika och KP fick stanna kvar efter besökstiden. Men sen var han tvungen att åka hem, men jag stannade kvar över natten.

Dagen efter kände jag mig bättre och jag ville bara därifrån. Jag orkade inte vänta på att läkaren skulle komma och prata med mig utan jag frågade min sköterska om jag fick åka hem. Hon lästa i journalen och såg att allt såg bra ut så jag fick gå om jag ville. Jag gick till apoteket för hämta ut min antibiotika och när jag kom ut från sjukhuset så väntade KP där tillsammans med barnen. Så underbart att få pussa och krama dom<3

När vi kom hem så låg jag mest i sängen och vilade. Efter ett tag kom alla känslor tillbaka tillsammans med andra jobbiga känslor. Att jag inte dög, att det var något fel på mig, att jag har gjort något fel, ätit något fel. Jag fick panik. Jag fick panikångest och kunde inte förstå hur jag skulle kunna fortsätta leva såhär. Jag sa upp mig från mitt nya jobb för att jag fick panik över att behöva visa mig för folk. Jag trodde aldrig att jag skulle bli normal igen. Jag kände mig äcklad av mig själv och fick för mig att KP skulle lämna mig. Det tog mig flera veckor att gå genom detta. Tillslut så kände jag att det fick räcka! Jag måste ta tag i mig själv. Hitta tillbaka till Felicia. Jag har 2 underbara barn som behöver sin mamma och en partner som behöver sin flickvän. Jag började att hitta tillbaka till mig själv och fick livsglädjen tillbaka. Allt vart även lättare och bättre när magen försvann och jag kunde få på mig mina vanliga kläder igen. Då kände jag äntligen att allt var över och att jag var ”läkt”. Det enda jobbiga som fanns kvar nu var att jag även skulle läka där nere. Det var som att jag hade fött, men att inte fick en fin belöning. Allt var som efter en förlossning men det saknades en bebis:( Jag blödde, hade ont, fick inte bada, fick inte ha sex, fick inte ha tamponger. Exakt som efter en förlossning.

Nu har det gått ca 10 veckor sen jag blev opererad och jag har fortfarande problem där nere. Jag har ont och är öm. Och tyvärr så blir jag då påmind om av vad som har hänt. Jag är fortfarande rädd att jag inte kan bli gravid igen. Jag försöker att inte tänka på det och när jag väl lyckas få bort alla tankar så mår jag bra.  Det känns skönt att få skriva detta inlägg. Jag känner att jag mår bra av det. Även fast tårarna rinner ner från kinden just nu så är jag glad över att jag delar med mig om vad som har hänt och hur jag har mått och hur jag mår.

Och nu kanske ni undrar om vi ska försöka igen? Och JA det ska vi. Vi ska inte ge upp. PCOS ska inte vinna över mig:) Men vi kommer inte att försöka på ett tag. Jag har precis börjat med min PCOS kost igen och hoppas på att mensen kommer tillbaka snart. När den väl kommer så får vi se hur vi gör.

Med detta inlägg så inviger jag vår youtubekanal och blogg på nytt igen! Nu kör vi<3 Från med nu så kommer ni att få se mer av oss….Om ni vill förstås!

PUSS & KRAM