Felicia Cardell

HEJ PÅ ER!

Ni ska bara veta hur mycket jag har saknat er! Jag har saknat Instagram, Bloggen, youtube….Ja allt!

Det är många som har hört av sig och undrat vad som har hänt och jag har inte varit redo att berätta. Vi har haft många månader med flera motgångar så livet har inte varit så lätt den senaste tiden. Jag blev tillslut deprimerad och hade ångest konstant. Behövde komma bort från allt, tills saker och ting började bli normala igen.

Nu börjar allt att bli bra igen och jag är sååå redo att komma tillbaka till det här som är så kul och till er! Jag hoppas att ni fortfarande vill följa mig och att ni förstår varför jag har behövt att stänga av alla sociala medier ett tag. Jag har varit med om jobbiga saker i mitt liv och har alltid kunnat berätta för er, men nu blev det för många saker på samma gång och jag behövde tid för mig själv. Men jag är fortfarande en sån person som vill dela med mig av saker som händer i livet. Både jobbiga och roliga saker. Det har jag alltid gjort och kommer att fortsatta med det. Mitt liv är inte alltid helt perfekt och enkelt och det vill inte jag dölja för er. Jag vill vara så ärlig som möjligt och visa exakt vem jag är som person och hur lever. För mig har det alltid varit viktigt att visa det och det var så jag började hela den här resan med sociala medier. T.ex så berättade jag om min PCOS och att man vid ung ålder kan ha svårt att skaffa barn. För jag hade aldrig hört talas om det innan och ville berätta min historia för folk och blev chockad över att jag faktiskt inte är ensam. Jag fick sånt fin respons av er och kände direkt att det här vill jag fortsätta med.

Nu är jag tillbaka och är redo för att berätta vad som hänt dom senaste månaderna.

Allt började i början av 2017.

Min älskade morfar blev sjuk. Han fick en stroke och blev väldigt dålig.

I samma veva blev jag gravid med vårt tredje barn helt spontant utan hjälp av hormoner och sjukhusbesök. Vi var så lyckliga eftersom jag har PCOS och har svårt att bli gravid. Men lyckan varade inte så länge. Bebisen dog i magen. Jag fick gå igenom en lång och utdragen process. Fick infektion. Blev inlagd på sjukhuset och tillslut blev det operation.

Jag blev deprimerad. Blev så dålig så att jag sa upp mig från mitt nya jobb. Stängde mig inne i hemmet och kände mig misslyckad. Det tog ett tag innan jag började må bättre, men till sommaren så kom livet tillbaka och jag kände lycka och glädje igen.

När Hösten kom skulle vi äntligen få flytta ut ur attefallshuset på 22kvm. Där hade vi bott 2 vuxna och 2 barn i snart ett år i väntan på att vår nyproduktion skulle bli klar. Vi sålde ju vår lägenhet som vi bodde i innan för att vi skulle kunna få ut bra med pengar att lägga in i nya hemmet. Marknaden var så bra då och vi vill inte vänta med att sälja och då blev vi tvungna att hyra attefallshuset ett tag innan vi kunde flytta in till vårt nya hem. Vi tyckte att det var så värt att sälja långt innan och bo trångt ett tag för vi visste ju att det handlade bara om några månader. Knappt ett år, men så blev det inte. Inflyttingsdatumet blev uppskjutet till Februari 2018. Jag fick panik! Flera månader till i det där lilla huset och över vintern dessutom. Hur skulle vi överleva ett tag till i det lilla huset när jag redan nu kände paniken över hur trångt det var!?

Vi försökte att tänka positivt och hörde av oss till banken istället för att känna att man börjar närma sig målet. När man köper nyproduktion måste man göra om lånelöftet innan man flyttar in eftersom ett löfte håller bara i några månader. Men eftersom vi fick ett godkänt lånelöfte och hade redan betalt 10% på handpenningen med våra egna pengar så trodde ju vi inte att det skulle bli några problem med det. Men det är ju klart att vi fick problem i alla fall! Dom kunde inte godkänna lånelöftet längre för att villkoren hade ändrats. Vad skulle vi göra nu? Alla våra pengar som vi hade fått ut av vår gamla lägenhet hade vi gått in med i den nya bostaden. Pengar som man behöver för att kunna köpa en ny lägenhet och som vi nu inte skulle kunna få tillbaka. Vi gjorde allt det här för att barnen skulle få det bättre och för att vi skulle få det bättre men nu har vi ingenting alls. Inte ens ett säkert hem till våra barn. Man kände sig lurad och misslyckad återigen.

Under tiden som allt detta hända så blev vi tvungna att evakuera attefallshuset för i December 2017 upptäckte vi mögel på flera av våra möbler och kläder. Det hade blivit en fuktskada i hemmet och eftersom Adelie har astma så var vi tvungna att lämna huset på en gång. Vi fick flytta in hos min mamma som tur var<3 Utan henne vet jag inte vad vi hade gjort.

Vi kontaktade vårt försäkringsbolag Trygg Hansa som var så snälla och hjälpsamma till en början. Dom tyckte synd om oss och sa att det enda vi behövde göra var att skicka in bilder på allt som hade blivit förstörd. Vi gjorde som dom sa och efter några veckor fick vi ett mail där det stod att dom inte kunde ge ut någon ersättning. Både jag och KP blev så upprörda. Vi stod utan säng och flera andra saker som vi inte hade råd med att köpa nytt. Enligt dom så ersätter dom aldrig mögelskador och att vi hade behövt att ta in en tekniker till huset för att kolla vad skadan berodde på. Ingen hade sagt något om någon tekniker och nu hade vi ju hunnit flyttat ut ur attefallshuset. Vi överklagade eftersom vi kände oss lurade och dagen efter ringde dom upp och bad om ursäkt. Dom erkände sitt fel och vi fick vår ersättning. Äntligen något positivt som hände i vårt liv, men självklart skulle något jobbigt hända strax därefter.

Min älskade morfar somnade in den 14 December<3 Allt bara rasade. Jag visste innerst inne att han inte skulle bli frisk, men man hoppades in i det sista. Eftersom han fick en stroke och blev sjuk så plötsligt så kom allt detta som en chock. Ingeting skulle bli som vanligt igen. Det fantastiska huset i Sundvsall som han har byggt med sina egna händer skulle bli tomt nu. Mormor kan ju inte flytta tillbaka dit själv utan hon får stanna kvar på servicehuset som dom bodde i när Morfar blev sjuk. Så nu när man åker dit och hälsar på så bor vi i huset som dom längre inte bor i och det känns så tomt. Morfar ligger inte i sin favoritsoffa med ena fingret i mungipan och myser av att höra oss sitta runt bordet och prata. Min älskade morfar jag saknar dig så mycket<3

Saknar dig!

Lykke & Moffi 

Adelie & Moffi

I början av 2018 blev det begravning och ett sista farväl. Jag hoppas du har det bra där du är nu<3 Du är saknad!

När vi kom hem efter en jobbig  och känslosam helg i Sundvall så blev vi tvungna att ta tag i lånet igen. Ville helst bara släppa allt, men det var ju så viktigt att fixa för om en månad skulle vi flytta in och vi hade fortfarande inte fått ett godkänt lånelöfte.

Vi försökte med allt och banken sa bara Nej. Vi försökte få dom att räkna på vår ekonomi utan den där dumma mallen som dom går efter. Vi vet ju att vi har ekonomin och att vi klarar oss. För boendekostnaden med amortering skulle bli exakt samma som vi har haft i hyra på attefallshuset och det har ju funkat med den ekonomin som vi har. Jag har tillochmed varit mammaledig och det har också gått. Vi har dessutom fått bättre lön båda två efter att ha fått det första lånelöftet beviljat.  Vi kan spara undan pengar och leva ett normalt familjeliv och unna oss saker. Men dom var så hårda. Vi försökte förklara att flera av dom sakerna som dom räknar på i den där mallen inte utnyttjas i vår familj. Om man räknar bort dom sakerna så handlar det om flera tusenlappar. Åh jag blev så less och höll på att ge upp, men min mamma och underbara chef fixade allt och gav mig löneförhöjning för att hjälpa oss<3  Det behövdes ju liksom egentligen inte för vi vet ju att vi klara oss mer än bra, men eftersom banken vägrade kolla på regelbundna sparande så behövdes tydligen en högre lön.

Nu tyckte banken att allt gick ihop så vi fick vårt lån. Äntligen! Nu börjar allt att ordna upp sig:)

Vårt nya hem!

Men det är en sak som jag inte har berätta ännu. Något helt fantastiskt, men som också har strulat.

Den 9 December tog jag ett graviditetstest som visade positivt<3 Vi blev så lyckliga och glada över att i allt detta jobbiga få ett positivt besked. Vi svävade på moln i några dagar tills jag började oroa mig. Tänkte bara på mitt missed abortion och var konstant orolig. Vågade inte ens vara lycklig över graviditeten för jag trodde hela tiden att något skulle hända.

I vecka 10 bokade jag ett akut ultraljud för mina garviditestsymtom försvann från ena dagen till den andra. Exakt så hände det förra gången. Men allt såg bra ut<3 Man så till och med lilla hjärtat picka på. Jag började grina och kände stenen som föll från hjärtat.

Första gången vi fick se dig<3

Jag började njuta av graviditeten och kunde äntligen släppa oron. 4 dagar senare. Samma dag som vi fick veta att lånelöftet blev godkänt började jag att blöda. Vi som firade att vi äntligen skulle få flytta in fick avbryta lyckan och åka in till akuten istället. Vi satt i väntrummet i flera timmar och när det var min tur var jag beredd på höra ordet missfall. Men det lilla hjärtat pickade på. Jag fattade ingenting. Lever bebisen! Men dom kunde inte säga vad blödningen berodde på och dom inte garantera att detta inte var ett missfall som var på gång.

Vi fck åka hem och jag blev tillsagd att ta det lugnt och att jag skulle komma tillbaka om blödningen fortsatte. Det kändes så konstigt att blöda så där mycket utan att det skulle vara något allvarligt. Jag har ju haft ett missfall innan Lykke och det kändes likadant. Den enda skillnaden var att blödningen var hallonröd denna gång och inte blodröd som den var när jag fick missfallet innan Lykke.

Vi åkte in igen dagen efter för att jag blödde ännu mer och hade ont. Väntetiden var så lång. Tror vi väntande i 7 timmar. Under tiden vi väntade så minskade min blödning och när läkaren gjorde ultraljudet så mådde bebisen bra. Hjärtat pickade på och jag fattade fortfarande ingenting. Läkaren försökte hitta anledningen till blödningen och han trodde blödning kom från hinnan runt bebisen. Jag skulle ta det lugnt och om blödningen skulle komma tillbaka så skulle jag åka in igen.

Veckorna gick och jag blödde inte mer. Så skönt att allt gick bra och att bebisen klarade sig.<3 Skulle jag verkligen bli trebarnsförälder?

Den 5 Februari fick vi äntligen nycklarna till vår nyproduktion:) Så skönt att äntligen ha ett hem. Nu hade vi varit utan en säker bodstad i över 1 1/2 år så kändes så overkligt.

När tjejerna fick se sitt rum för första gången så sprang dom runt av lycka:) Så underbart som förälder att få se. Och härligt att känna att allt detta jobbiga som vi har behövt gå igen för att komma hit har varit värt det.

2 dagar efter inflytt så var det dags för KUB ultraljud. Jag var så nervös.

Till en början såg allt bra ut. Bebisen verkade ha det bra. Hjärtat pickade och bebisen sparkade loss inne i magen. Efter att barnmorskan hade kollat runt ett tag hur allt såg ut så började hon prata om att det inte såg så bra ut under själva bebisen. Det var som ett mörkt moln av blod och jag förklarade hur graviditeten hade varit och att jag hade åkt in akut. Hon tog in sin kollega som också fick kolla och dom började prata om att jag förmodligen kommer att blöda igen och att när jag väl göra det så måste jag direkt till akuten. Att vi skulle hålla tummarna på att en graviditet skulle gå bra osv. Hon tyckte även att hon såg 2 moderkakor och att jag kan ha förlorat en tvilling. Dessutom låg ena moderkaka för livmodertappen vilket skulle göra så att denna graviditet skulle bli mer komplicerad och att det skulle bli kjesarsnitt. Jag blev så rädd. Är så rädd för att snittas. Kanske låter låter konstigt, men jag vill hellre föda vaginalt även hur ont det än gör. Är så rädd för operationsrum för jag förknippar bara det med olyckor. Jag förknippar det bara med mitt missed abortion där jag blev tvungen att opera bort det döda fostret. Jag vet att det är flera gravida kvinnor där ute som hellre vill snittas och som kämpar för att få bli det för att dom är rädda för föda vaginalt och för mig är det samma sak fast åt andra hållet.

Själva KUB-reslutatet blev sämre än med Lykke (gjorde aldrig KUB med Adelie). Dom förklarade att resultatet kan påverkas av det som hände i min kropp just då. Blödning och hormonerna gjorde så att testet blev påverkat enligt dom. Med Lykke fick jag en risk 1 på 20 000. Denna gång 1 på 996. Fortfarande en lågrisk, men sån stor skillnad vilket så klart gör en lite orolig.

Vi gick från Ultraljudet med ett foto i handen på vårt tredje barn, men jag kände ingen lycka. Bara rädsla och panik över att veta att närsom helst kommer jag att blöda. Jag brast ut tårar när vi kom till bilen och jag trodde inte att det var sant. När ska vi slippa att behöva oroa oss?! När ska vi bara få kunna njuta?!

Jag fick en ny tid hos en läkare som skulle undersöka mig och den tiden skulle vara om 2 vekor. Kände som en evighet.

Jag försökte släppa tankarna och oron, men eftersom jag hade fått order om att inte bada, bära tungt, ha samlag osv så blev jag påmind hela tiden om situationen.

Försökte få iordning med flytten här hemma men det var inte lätt.

Äntligen kom dagen då vi skulle till ultraljudsmottagningen igen. Fick träffa en underbar läkare som lugnande ner oss. Han tyckte att barnmorskorna hade skrämt upp oss i onödan. Bebisen hade det i magen. Blödning hade kroppen tagit hand om och det fanns bara ett lite spår kvar av den. Han såg inte 2 moderkakor och inga tecken på att jag har förlorat en tvilling. Dessutom så hade moderkakan som legat för livmodertappen börjat sakta med säker röra sig uppåt. Vilket innebär vanlig förlossning.

När vi gick därifrån så nästan skuttade vi mot bilen. Så skönt att allt såg bra ut och att lilla plutten mår bra. Nu kunde vi äntligen berätta för folk och få njuta av att vi ska bli trebarnsföräldar i mitten av Augusti 2018.

Äntligen kan jag slippa oron och bara få vara lycklig med med familj och njuta av förmodligen min sista graviditet.

Äntligen har allt löst sig för oss. Det har tagit ett helt år, men nu får det f*n inte komma några fler motgångar. Nu får det vara nog ett tag för jag är helt slut på att behöva känna panik, oro, ångest och behöva vara deprimerad. Orkar inte somna en till natt med tårar rinnandes ner för kinderna.

Nu ska jag ska jag få vara lycklig!

Så kul att vara tillbaka<3

Puss & Kram

Kolla gärna gärna in dom här klippen där jag pratar om min PCOS.

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=c_s7OfuG_e0[/youtube]

[youtube]https://youtu.be/0P7WUBQWUGM[/youtube]