Felicia Cardell

Hej på er!

Hoppas att ni mår bra?:)

Tänkte uppdatera er lite om vad som händer här hemma.

KP mår mycket bättre:) Han känner sig pigg. Har inte ont i huvudet och känner inte sig yr längre. Han kan köra bil och är som vanligt igen:) Panikångesten har lagt sig, men det finns några saker som ännu inte har kollats upp ordentligt.

Han fick en fraktur i ansiktet som måstes kollas upp och se om det behövs operation eller inte(men inget som är allvarligt). Han ska gör ett EKG på hjärtat under en hel dag för att se hur hjärtat beter sig under en längre period. Han var och kollade hjärtat igår och allt såg bra ut. Han hade en låg vilopuls, men inget som var allvarligt. Skönt! När han kom in till akuten för ca 2 veckor sedan och hade högt blodtryck så var det förmodligen pga panikångesten.

Sen så har vi det jobbigaste…..Den där förbaskande knölen i huvudet som vi inte vet någonting om:/ Läkarna sa att vi inte ska vara orolig så vi har försökt att leva som vanligt denna vecka. Ha roligt med barnen. Vara glada så att inte Addi ska bli påverkad. Gå på promenader. Kolla på film och bara myst. Jag har färgat håret. Bloggat och spelat in en video som förhoppningsvis kommer upp i slutet av denna vecka. Men vi får se hur det blir. KP ska nämligen röntga huvudet imorgon vid 14 och då förhoppningsvis får vi reda på vad det är för knöl. Det är säkert ingen fara, men man är så orolig ändå!

Imorgon ska jag även på tjejmiddag. En middag som har varit inplanerad i några veckor:) Men som jag absolut inte kommer att gå på om det skulle vara något allvarligt med KPs knöl. Även fast KP vill att jag ska gå om det skulle vara något allvarligt så vill jag stanna hemma. Han vill att jag ska åka iväg och tänka på något annat, men det kommer aldrig att hända! Det är en sak att åka iväg och träffa mina gamla klasskompisar från gymnasiet nu när han mår bra och känner sig frisk, men får vi reda på något imorgon så skulle jag aldrig kunna åka iväg och roa mig.

Familjen går först!<3

Som ni kanske märker så försöker vi att vara lika glada som vanligt. Även fast det kan vara jobbigt ibland så vet jag att det finns människor som har det så mycket värre än oss. Jag har alltid haft svårt för att klaga och försöker se allt positivt. När jag t.ex blev sjukskriven med Lykke från vecka 20 så hade jag jättesvårt för att acceptera min sjukskrivning. Jag tyckte att jag inte hade rätt till att klaga på min smärta för att det finns kvinnor där ute som inte ens kan bli med barn som skulle ha velat byta plats med mig. Samma sak är det nu med mina blödningar. Visst det är fruktansvärt jobbigt att blöda igenom 5 gånger på en natt, men jag vet att det kommer att gå över. Och nu när KP har varit dålig och bara sovit under en hel vecka så har jag varit jätteorolig. Jag har vissa dagar bara velat grina, men jag känner att jag inte kan göra det framför barnen. För nån av oss måste vara stark och visa att allt är som vanligt. Addi har börjat märka när saker inte är som det brukar vilket är nyttigt. Det är bra att förstå att man kan vara ledsen eller arg, men om båda föräldrarna helt plötsligt beter sig annorlunda så blir Addi nojjig och fundersam. Jag vill inte att barnen ska bli påverkade av det. Speciellt inte när vi inte till 100% vet vad det är för knöl i KPs huvud. Dessutom så har jag släkt som har det tusen gånger värre än oss. Som väntar på livsavgörande operationer.

Jag tror nog att ni förstår vad jag menar:)

KRAM <3