Felicia Cardell

Hej på er!

Jag tänkte att det var dags att skriva min förlossningsberättelse:) Så här kommer den.

Allt började egentligen på Tisdagen den 19/1. Jag fick på kvällen ganska kraftig mensvärk och behövde gå på toan (det är ett klassiskt symtom när jag har mens;) Under tiden som jag sitter på toan går slemproppen och strax efter att den har lossnat kommer det kraftigare värkar. Exakt såhär började värkarbetet med Adelie så jag blev överlycklig och trodde verkligen att det var dags.! Vi satt uppe ett tag bara för att känna efter lite om värkarna blev starkare eller om dom avtog. Dom blev starkare så vi bestämde oss för att försöka få lite sömn. Men jag kunde inte somna. Värkarna gjorde ondare så jag blev tvungen att gå upp och ta alvedon(som självklart inte hjälpte) Jag bestämde mig för att sitta uppe och klocka värkarna. Dom var inte regelbundna, men dom gjorde ganska ont. Så jag satte mig på en pilatesboll med min TENS-apparat och blev så taggad på att föda barn:) Men helt plötsligt runt 05.30 försvann värkarna och jag blev super besviken:(

På onsdagen den 20/1 vaknade jag upp med mensvärk igen, men inget som gjorde jätteont. Men mot kvällen kom värkarna tillbaka och gjorde ondare än vad dom gjorde på Tisdagen. Så vi bestämde oss för att min mamma skulle hämta upp Adelie så att vi skulle slippa att lämna av henne när det väl blev dags att åka in. Värkarna kom ganska regelbundet, men dom blev aldrig kraftigare. Och så hände samma sak som på Tisdagen. Dom försvann helt plötsligt! Vi försökte få igång värkarna genom att gå på en promenad, men inget hände. Jag blev jätte ledsen och gick och la mig. Sen vaknade jag under natten av att jag fick en kraftig värk som började komma med 30 minuters mellanrum. Och så höll det på hela natten.

På Torsdagen den 21/1(dagen som hon föddes på BF+5) fortsatte värkarna att komma med 30 minuters mellanrum. Vi var hemma ett tag innan vi bestämde oss för att åka upp till min mamma för att hämta Adelie. Jag hade gett upp hoppet! Ingenting hände och jag kände mig trött och matt. Påväg upp till min mamma var det ganska guppigt på vägen. Kristoffer körde hård på ett gupp och då kom det en super stark värk. Och då kände jag verkligen skillnaden på den värken som jag fick i bilen och på dom värkarna som jag hade haft under Tisdagen och Onsdagen. Det hade ju bara varit förvärkar insåg jag då! Nu kändes det som att det kanske skulle kunna vara på riktigt, men jag vågade inte hoppas. Vi kom till mamma runt 14.30 och det blev att vi stannade kvar ett tag. Adelie hade det så kul med dom andra barnen(min mamma är dagmamma) så vi ville inte åka hem för tidigt med henne när hon hade det så kul. Under tiden som vi var där blev värkarna starkare, men jag kände ändå att jag kunde hantera dom. Dom gjorde inte alls lika ont som när jag åkte in till förlossningen med Adelie. Och då var jag bara 2 cm öppen! Jag gick runt hemma hos mamma och mellan värkarna( som var väldigt oregelbundna )pratade jag med föräldrarna till dom andra barnen. Jag fattade inte att jag var mitt uppe i ett värkarbete och att jag höll på att öppna mig. När klockan var strax innan 17 tyckte både min mamma och Kristoffer att jag skulle ringa in till förlossningen. Min mamma hörde på mitt härliga ljud att det var nära nu och trodde inte att jag skulle hinna komma in till förlossningen, men jag var super lugn. Värkarna kom inte regelbundet så jag trodde inte att det var nära. Men jag lyssnade på min mamma och ringde in och dom på förlossningen ville att jag skulle komma. Jag som hade tänkt åka till MVC kl.17.30.:)Hade jag inte varit hos min mamma hade jag nog inte åkt in. Då kanske jag hade fött hemma;) Innan vi åkte till förlossningen åkte vi förbi hem och hämtade packningen och sen var vi påväg in runt kl.17.30. Vi kom till förlossningen strax innan 18 då mätte dom hjärtljudet och värkarna med Ctg. Och dom kunde se på mig att värkarna gjorde ganska ont. Jag fick komma till ett förlossningsrum runt kl.18:15 (kanske senare. kommer ej ihåg) och då skrattade jag lite när dom bad mig att byta om till sjukhuskläder. -” Vadå! ska jag stanna nu och föda barn”! Dom undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 4-5 cm. Jag fattade ingenting! Klockan 18.40 skrev vi upp våra namn på tavlan inne i vårt rum och vi fick stanna! Så overklig och häftigt. Kristoffer gick och parkerade om bilen och hämtade våra saker som vi hade lämnat kvar. Under tiden som han var borta fick jag börja med lustgas. Som jag tyckte hjälpte jättebra den här gången. Jag satt även på en pilatesboll och försökte röra på mig så mycket som jag kunde. Men efter ett tag fick jag panik över att värkarna gjorde så ont. Jag ville ha Epidural tillslut. Jag blev undersökt igen och hade öppnat min 5-6 cm och kände verkligen ett behov av mer smärtlindring. Lustgasen hjälpte inte längre och jag började att skaka under varje värk. Det tog inte många minuter innan Narkosläkaren kom till mitt rum. Klockan var strax efter 21:00 när han kom. Han hade med sig några kollegor och under tiden som han höll på att sätta in Epiduralen förklarade han vad han gjorde. Han var super rolig och trevlig, men jag fick väldigt många värkar under tiden och jag blev lite lätt stressad över att det tog sån tid att få dit Epiduralen. Jag kände att värkarna ändrade karaktär under tiden som han höll på och när jag fick vända mig om tillslut kände jag något som rann mellan benen. Jag trodde att jag hade kissat på mig så jag vågade inte säga något till barnmorska först, men tillslut berättade jag och då kunde hon se att vattnet hade gått. Direkt efter det kände jag att det började trycka på och att jag behövde bajsa (det klassiska tecknet på att det är dags att börja trycka). Precis då var det skiftbyte och klockan var då strax efter 21:30. Dom nya barnmorskorna slängde på sig förkläde och undersökte mig och konstaterade att jag var helt öppen och att det var dags för mig att krysta. Då fick jag panik. Epiduralen har inte tagit och nu ska jag föda utan smärtlindring! Jag kommer ju ihåg hur ont det gjorde med smärtlindring när jag födde Adelie och nu skulle jag klara det utan! HJÄLP! Jag la mig först på sidan, men då hade huvudet svårt att tränga ner. Så då bestämde vi oss för att testa att stå på knäna. Kristoffer sprang på toan( han hade hållit sig under hela tiden;) och när han kom tillbaka måste klockan ha varit 21:45. Jag började att små krysta lite vilket kändes skönt i början, men sen gjorde det oerhört ont. Det kändes som att hela underlivet skulle gå sönder och det kändes som att det brann därnere. Den här gången hade jag bestämt mig redan innan att jag inte skulle vara mesig med att krysta som jag var under förlossningen med Adelie. Jag struntade helt och hållet i om jag skulle gå sönder den här gången. Jag ville bara att hon skulle ut. Så när första värken kom krystade jag ut huvudet. Och sen vid den andra värken kom hon ut:) Klockan var då 21:58. Det var så häftigt att kunna ta upp henne själv till famnen. Vi grinade båda två och fattade inte riktigt vad som hade hänt. Allt gick så fort och smidigt. Från det att vi fick vårt förlossningsrum tog den ca 3 timmar och 45 minuter tills hon var ute:)

Efter att hon kom ut fick jag lägga mig på rygg med Lykke på bröstet. Kristoffer klippte navelsträngen och sen skulle moderkakan ut. Jag fick 2 bristningar som behövdes sys, men inget allvarligare än så;) Att föda på knäna var väldigt häftigt och mycket mer effektivare. Med Adelie födde jag liggandes med benen särandes som hos gynekologen och då höll den nästan på att sluta med sugklocka. Så att föda på knäna kan jag verkligen rekommendera;) Hihi! Jag hade även 2 underbara barnmorskor som var peppande och supertrevliga:) Kristoffer var självklart också världens bästa stöd genom hela förlossningen. Han höll sig lugn och sprang inte på toaletten mer än 1 gång:) Han sa att jag var duktig hela tiden och hjälpte mig att badda pannan. En bättre kille kan man inte ha<3 älskar dig!

Efter ett tag fick vi fika och när vi hade landat lite kom dom in och vägde henne. Hon hade en startvikt på 3525 gram och var 48 cm lång. Helt perfekt! Vi var kvar ett tag i förlossningsrummet och väntade på att vårt BB-rum skulle bli klart. Runt midnatt fick vi komma upp till BB-avdelningen. Gissa om vi var trötta? Vi somnade direkt och första natten med vår nya familjemedlem gick bra:)

På Fredagsmorgonen fick vi reda på att det inte var något besöksförbud på avdelningen (det är ganska stor risk för RS-virus) Så vi blev superglada! Adelie kunde få komma och träffa sin lillasyster för första gången. Det var världens finaste möte:) Bästa stunden i mitt liv! Adelie ville hålla och pussa Lykke. Hon sa att hon älskade Lykke<3

På Lördagen ville vi åka hem så då fick vi träffa en barnläkare. Han kunde se att Lykke hade haft det trångt i magen. Hennes näsa var lite sne. Hennes fötter låg tillsammans som ying och yang och hennes ansiktet gick in lite på ena sidan. Då skrattade jag och Kristoffer. Vår barn ser nämligen ut så när dom födds;) Adelie såg likadan ut(om inte värre) när hon föddes. Men det blir bättre efter ett tag. Läkaren log och sa -”ja då vet jag att ni inte är oroliga över det här”:) Det är inget allvarligt som tur är det är bara så att våra barn ser ut så när dom är nyfödda. Man börjar ju att fundera lite på hur jag ser ut därinne i magen. Haha!

Så gick det till när vår älskade Lykke kom till världen.

KRAM